Vi flyttar in hos Funka Mera! Snart hittar du hela vårt sortiment hos funkamera.se. Vi har därför något längre leveranstider än vanligt. Lägg din order senast söndag 18/11 före 23.59 och få 10% på hela vårt sortiment!

Anna-Karin Arnald

Skäms, Expressen. Ni sparkar på oss som redan ligger!

Om vi föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionshinder skulle klassas som folkgrupp, så hade vi kunnat anmäla åtskilliga medier och debattörer för hets mot folkgrupp gång på gång på gång.

Vi har vant oss vid okunniga uttalanden som "Alla har ju ADHD nuförtiden", och "Föräldrar ger sina barn medicin för slippa uppfostra dem".

Själv har jag blivit avtrubbad, slutat reagera. Jag vet ju själv hur det ligger till, egentligen. Känner mig stolt för den kamp jag har fört för mina barn genom åren, och ser att det långsamt har gjort tillvaron lite lättare för dem.

Jag hör också dagligen berättelser från föräldrar som har det mycket, mycket tuffare än vi någonsin hade det. Jag läser om barn som aldrig sover, som har ångest, tvångstankar, självmordstankar. Om semestrar, kalas och släktmiddagar som blir inställda för att barnen inte klarar att lämna det trygga, invanda. Om barn som mobbas, av klasskompisar eller lärare. Om föräldrar som ibland har egna funktionsvariationer, vars tillvaro, sociala liv och ekonomi går i bitar, och som om och om igen får höra att deras barn bara är ouppfostrade.

Jag vet att "alla" inte har ADHD nuförtiden, och jag vet att ingen, INGEN, vill gå igenom det många av det de här familjerna genomlider. Och inget vårdbidrag i världen kan ändra på det, även om det i många fall kan bidra till att man som förälder har en lite större möjlighet att finnas där för sitt barn. 

Men dagens ledare i Expressen http://www.expressen.se/ledare/vardbidraget-kan-bidra-till-adhd-okning/ tar kränkningarna till en helt ny nivå, och innehåller dessutom bevis på total okunnighet i ämnet.

Jag citerar:

"Nu dominerar de psykiska diagnoserna totalt"

Psykiska diagnoser? Vad är det?. Menar skribenten neuropsykiatriska diagnoser, eller något annat? Jag tog med det exemplet bara för att visa hur okunnig skribenten är. Det finns inget som heter psykiska diagnoser. 

"Men själva existensen av stödet (läs: Vårdbidraget) är en av alla bidragande faktorer till den snabba ökningen av NPF-diagnoser" 

Tror skribenten på fullt allvar att föräldrar söker vård när familjen är på väg att falla samman, för att de vill ha några futtiga tusenlappar i vårdbidrag? Det är lika befängt som att tro att den som hittar en knöl i bröstet skulle gå till doktorn för att få en cancerdiagnos, och få rätt till sjukpenning!

Sanningen är att de flesta inte ens känner till att det finns något som heter vårdbidrag, och även efter diagnos klarar många inte av att söka pga försäkringskassans byråkrati.

"Men det finns föräldrar som inte tycker att de har råd att gå ner i arbetstid..":

Som inte TYCKER att de har råd? Som inte TYCKER att de har råd? Jag antar att skribenten aldrig behövt kämpa för att få vardagsekonomin att gå ihop. Annars skulle hen aldrig uttrycka sig så fruktansvärt nedvärderande.

"Och att till exempel låta myror-i-brallan-grabbar vänta ett år med att börja skolan, eller gå om ett år på mellanstadiet så att han hamnar med kompisar på samma mognadsnivå.":

Man mognar inte ur sin ADHD, kära skribent. Själv fick jag diagnos vid 43 års ålder. Jag har haft många år på mig att mogna. Dessutom är påståendet genusnormativt. Vad ska vi göra med tjejerna?

Visst, det händer att barn blir feldiagnosticerade, och det ska vi givetvis motarbeta, men detta tillhör ovanligheterna. Den stora ökningen av diagnoser idag, beror på att så många varit underdiagnosticerade tidigare. 

"Färre bokstavsstämplade barn vore en vinst för hela samhället. Men framför allt för barnen, för arbetsmarknaden är dessvärre dyster för personer med NPF-diagnoser." 

Javisst! Vi tar bort diagnoserna, så går det genast mycket bättre. Ta bort cancerdiagnoserna också, så blir folk friska, och vi slipper lägga ut en massa skattepengar för operationer och behandlingar.

Jag vill tillägga att artikeln ger uttryck för en del vettiga synpunkter också. Visst vill vi alla vidga normalitetsbegreppet, så att vi kan få vara som vi är - inte som någon annan tycker att vi borde vara. I den bästa av världar behövs inga diagnoser, utan vi möter varje individ utifrån hens förutsättningar.

Och jag skriver direkt under kritiken mot skolan, som i många fall inte klarar att hantera de barn som behöver mer stöd. Men tyvärr kommer dessa resonemang helt i skymundan i artikeln.

Enda utvägen för Expressen nu är att ta på sig skämsmössan och be om ursäkt! 

Jag vill till er som läser be om ursäkt för att jag jämför ADHD med cancer, och hoppas att ingen tar illa upp av detta. Det är inte min avsikt, men jag kom inte på något bättre exempel. Jag har själv förlorat nära anhöriga i cancer, och det är självklart en mycket värre diagnos. Men en obehandlad ADHD är faktiskt också livshotande i vissa fall - även om det handlar om droger, alkohol, självmord eller trafikolyckor. Det måste samhället börja erkänna.