Vi flyttar in hos Funka Mera! Snart hittar du hela vårt sortiment hos funkamera.se. Vi har därför något längre leveranstider än vanligt. Lägg din order senast söndag 18/11 före 23.59 och få 10% på hela vårt sortiment!

Anna-Karin Arnald

Mina ungar och andras barn

Det sägs att skomakarens barn har trasiga skor, och att prästens ungar är de som svär mest. Logopedens barn är inga undantag. I alla fall inte den här logopedens barn.

Mina barn, numera tonåringar, hade visserligen en tidig språkutveckling. De var snabba med att säga sina första ord, och att sätta ihop meningar. De hade inte svårt att uttala språkljuden, och de lärde sig tidigt att läsa och stava. Jag fick ofta kommentarer om allehanda “logopedtricks” jag måste ha använt för att “lyckas”.

Men sanningen är den att det finns inga sådana logopedtricks. Eller rättare sagt – logopeden är till för de barn som halkar efter, och som därför behöver extra stöd. De allra flesta barn lär sig språket helt utan riktad “träning” , förutsatt att de har andra människor omkring sig och har en någorlunda dräglig uppväxt– dvs att de inte sitter inlåsta i en garderob, eller utsätts för svåra trauman under sina första år.

Efter en dag på jobbet, då jag varit 110% närvarande för de barn och ungdomar som kommit till mig, och då jag gett präktiga råd till föräldrar om struktur, sömn- och matvanor, språkstimulans, skärmtid och föräldranärvaro, har jag ofta varit slutkörd då jag hämtat/kommit hem till barnen.

Varje dag har jag haft intentionen att lDAG ska jag lyssna och vara där för dem. IDAG ska jag vara den där NÄRVARANDE föräldern. Men redan på väg från förskolan/skolan har jag ofta fått kommentaren: “Mamma, du LYSSNAR ju inte”. Och väl hemma har jag alltför många gånger satt barnen framför Teletubbies/barnkanalen/Playstation/iPaden, med något ganska onyttigt att äta, precis innan middagen, bara för att själv fastna framför datorn, eller bli sittande med Facebook på mobilen. Och alltför många kvällar har barnen kommit i säng för sent för att jag helt enkelt inte orkat ta tag i nattningsproceduren – med resultatet att de varit trötta dagen därpå.

Så varför skriver jag nu detta? Vill jag inte att alla barn ska få struktur och god språklig stimulans hemma, och att skärmtid ska minskas till förmån för kvalitetstid tillsammans? Vill jag inte att vi föräldrar ska lägga ner mobilerna och samspela med våra barn istället? Jo – självklart vill jag det. Men du som läser det här inlägget är troligen redan medveten om allt det här. Och du har säkert precis lika dåligt samvete som jag har haft genom åren. Dessutom kan barn fara illa om föräldrarna tror att barnens utveckling står och faller med att de “tränas”. På så sätt riskerar man att föra över sin stress på barnen, och skapa onödig frustration, prestationsångest och i värsta fall talängslan.

Och de älskade, hatade skärmarna är ju inte bara av ondo. Det finns idag ett stort utbud av appar och program som är anpassade för barn, och som är utvecklande och stimulerande. I olika bloggar, t.ex logopedeniskolan.se, pappasappar.se och skolappar.nu kan du hitta bra tips på appar för barn och ungdomar. 

Men vad du än gör, kom ihåg detta: Du är inte barnets personliga tränare i språk. Du är förälder och människa – och ditt barn älskar dig precis som du är! Och jo. Jag är också en bra förälder. Och jag har gjort fantastiska saker med mina barn. Ofta. Och det har du också! Fortsätt med det.

 

 

    Pedagogiskt material, spel och hjälpmedel