Anna-Karin Arnald

Är du vänsterhänt eller har du ADHD? - att bryta mot normen

Jag är vänsterhänt, vilket beror på att min hjärna fungerar lite, lite annorlunda än hos högerhänta människor. Jag avviker alltså från den högerhänta normen. Jag har aldrig upplevt min vänsterhänthet som en sjukdom, och knappast en funktionsnedsättning heller. I ärlighetens namn vet jag inte ens om det finns en diagnos som heter ”vänsterhänthet”.

Men självklart kan jag då och då stöta på problem pga att min hjärna föredrar att använda vänster hand istället för höger som verktyg. Till exempel skriver jag inte gärna med blyerts eftersom jag släpar handen i texten och suddar ut den. Jag är hopplös på alla typer av pyssel och hantverkssysslor, och till viss del beror det på att saxar och andra verktyg är gjorda för högerhänta. När jag ska skära bröd på t.ex restauranger, får jag alltid vända på limpan, eftersom den är placerad så att man ska skära från höger. Vid närmare eftertanke så stöter jag dagligen på situationer där det hade varit lättare för mig att vara högerhänt, men jag reflekterar aldrig över det. No big deal! Och i vårt moderna samhälle, där vi går mot att utföra fler och fler sysslor på datorn, så håller min vänsterhänthet på att bli en icke-fråga.

Men tänk om det var tvärtom...

Tänk om huvudkriteriet för att lyckas i livet var att kunna uträtta sysslor bra med höger hand. Tänk om förmågan att kunna skriva snyggt och uträtta handarbete med höger hand var det som styrde elevens betyg. Hur hade jag klarat mig i livet? Kanske hade mina föräldrar beslutat att jag inte var skolmogen, och låtit mig börja skolan ett år senare. Kanske hade jag fått gå om ett år eller två, eller placerats i OBS-klass. Kanske hade mina föräldrar fått kritik från en oförstående omgivning: ”Sluta dalta med flickan. Hon är bara lat och ouppfostrad. Du måste tvinga henne att skriva med höger hand. Det är för hennes eget bästa”. Kanske hade skolan gjort en orosanmälan till Socialtjänsten eftersom jag ”trots upprepade samtal med föräldrarna, fortfarande envisades med att skriva med vänster hand.” Då hade mina föräldrar kanske dukat under för pressen, och tvingat mig till att bli högerhänt. Och jag hade absolut kunnat lära mig att uträtta saker med höger hand, men jag hade alltid varit fumlig, och fått kritik för det.

Svagbegåvade, traumatiserade, övergivna ? Eller är vi bara hittepå?

Då hade jag hade kanske fått göra en utredning hos en psykolog: ”Klarar inte ens att trä in en tråd genom nålsögat, och har en handstil långt under genomsnittet. Flickan är klart svagbegåvad” Jag hade förmodligen nätt och jämt tagit mig igenom skolan, med usla betyg. Inte hade jag kommit in på gymnasiet, eftersom jag saknade betyg i kärnämnena: Handstil, textilslöjd, bild och träslöjd. Så jag hade fått gå individuella programmet på gymnasiet, vilket fortfarande inte gjort mig till en ÄKTA högerhänt. Jag hade kanske till slut kommit in på någon gymnasieutbildning, eller så hade jag fått ett underbetalt jobb, där jag misslyckades pga min vänsterhänthet, och blivit förtidspensionerad vid 25 års ålder.

Det kanske hade pågått en debatt i samhället om huruvida vänsterhänthet existerar eller inte. Förnekarna skulle hävda att det bara berodde på uppfostran och sociala faktorer. ”Titta på hur de gör i Frankrike: Där får barnen stryk om de använder vänsterhanden Där finns det minsann inga vänsterhänta!”. Kanske hade en högt uppsatt psykiater gått ut och hävdat att ”vänsterhänthet i grund och botten beror på ett obearbetat trauma”, och att långvarig psykoterapi var enda lösningen.

Föräldrar till vänsterhänta barn hade kritiserats och skuldbelagts. ”Vänsterhänthet beror på en brist i den tidiga anknytningen till modern. Modern har inte varit tillräckligt kärleksfull, vilket har lett till ett djupt trauma” på BUP hade man talat om familjens sociala situation: ”Det finns anledning att misstänka att flickan är vänsterhänt, men eftersom föräldrarna skilde sig för tre år sedan så kan vi inte utesluta att det rör sig om sociala faktorer” Kanske hade experter uttalat sig om att sätta gränser, om kostens påverkan, och om skärmtid. Gemensamt för alla ”expertutlåtanden” skulle vara att mina föräldrar var skäligen misstänkta för att ha orsakat min vänsterhänthet.

Men tänk om det funnits en medicin som på riktigt gjorde det lite lättare för vänsterhänta att bli ”tillfälligt högerhänta” vid behov, t.ex för att klara skoldagen eller för att kunna uträtta ett viktigt handarbete. Tänk dig nu att du hade ett vänsterhänt barn som, trots alla dina försök till anpassningar, fortfarande var klockrent vänsterhänt. Tänk dig att du som förälder ställdes inför en situation där hela ditt barns framtid, och förmåga att skaffa sig en utbildning och ett yrke, hängde på att hen blev högerhänt. Hur skulle du göra? Skulle du låta barnet medicinera?

Är det någon som har läst så här långt utan att begripa vad jag EGENTLIGEN skriver om?

Nej, jag tänkte väl det. Jag syftar givetvis på debatten kring ADHD, autism och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller funktionsvariationer (NPF). Ett huvudproblem i debatten är missförståndet att ADHD och autism skulle vara ”sjukdomar”, när vi i själva verket talar om funktionsvariationer, kanske till och med bara personlighetstyper.  Dessa tillstånd blir nämligen funktionsnedsättningar först när de försämrar individens förmåga att fungera i vardagen eller i samhället. Allt detta beror på vilka krav som ställs från omgivningen. En stor del av de svårigheter personer med NPF upplever skulle inte finnas i ett samhälle eller en kultur där andra typer av krav ställs på individen, där andra förmågor premieras, och där skolans syn på lärande ser annorlunda ut.

Alla vi barn och vuxna med funktionshinder (eller funktionsvariationer), som till exempel ADHD, autism, dyslexi och språkstörning stöter dagligen på situationer där vi är ”vänsterhänta”. Vi utsätts för kritik och tvingas försöka anpassa oss till den rådande normen i samhället. I skolan krävs att vi ska sitta still och lyssna långa stunder. Vi behöver vara socialt kompetenta, låta bli att avbryta eller få utbrott. Vi måste klara att läsa av situationer och förstå hur andra människor resonerar. Är vi annorlunda blir vi i värsta fall utstötta och mobbade. Betygen i skolan är till mycket stor del baserade på elevens förmåga att förmedla sina kunskaper i tal och skrift. Det spelar ingen roll om du kan hela läroboken utantill, du behöver kunna redogöra för den med dina egna ord, och föra ett kritiskt, och analyserande resonemang kring den. Och klarar du inte matten, svenskan och engelskan får du inte ens gå en yrkesutbildning på gymnasiet.

I den bästa av världar är alla individer uppskattade för sina styrkor. I den bästa av världar tillåts vi att vara olika, och ha olika förmågor, istället för att tvingas träna och anpassa oss till den rådande normen. I den världen är ADHD-mediciner lika onödiga som mediciner mot vänsterhänthet. Vi har kommit en bra bit på väg, men är inte riktigt där ännu. Låt nu inte ett gäng ”förnekare” förstöra allt vi har åstadkommit så här långt. Låt oss istället jobba vidare för att hitta styrkorna i varje individ.

Det är bra att vi förhåller oss kritiska till farmakologisk behandling, men den som kritiserar föräldrar som tagit det svåra beslutet att medicinera sina barn skulle troligen inte klara en dag (om ens tio minuter) i de föräldrarnas skor. Så lämna föräldrarna i fred. Eller ännu hellre: Hör av dig och erbjud din hjälp. Lyssna, försök förstå, och respektera att det som fungerar för dig inte alltid fungerar för mig.

På Only for Heroes vill vi förmedla att det finns en plats i tillvaron för precis ALLA människor. Knepet är att hitta individens styrkor, och anpassa så att svagheterna inte behöver ställa till det. Alla vinner på att utnyttja människors kapacitet, istället för att ställa orimliga krav på anpassning som bara leder till misslyckanden. Och det är egentligen en självklarhet. För vem skulle idag tvinga sin vänsterhänta elev, dotter, son, kompis, partner eller anställda att skriva med höger hand?