Anna-Karin Arnald

8 tips för tuggare och bitare - möt behovet med kunskap, ödmjukhet och tålamod

Har du någonsin längtat efter krispig eller knaprig mat? Eller känner du hur det nästan “molar” i tandköttet när du tänker på konsistensen i en viss sorts godis? Kanske tuggar du konstant tuggummi eller biter på naglarna? Eller var du en sådan som jag, som tuggade i mig hela skolans lager av blyertspennor när jag gick i skolan?

Barnsligt, men livsviktigt

Vi tar dagligen in intryck från omvärlden med hjälp av våra sinnen. Känselsinnet i munnen är inget undantag, utan snarare ett av våra allra starkaste, och ur överlevnadssynpunkt viktigaste, sinnen. Förutom det rent livsuppehållande behovet att få i oss mat och dryck, så är de flesta av oss väldigt känsliga i munhålan. Föreställ dig själv hur svårt det är att bortse ifrån en bit mat som har fastnat mellan tänderna, eller när du har ett sår på läppens insida. Tungan är genast där och försöker “fixa” det som är “fel”, och det är nästan helt omöjligt att låta bli. Vi behöver helt enkelt vara känsliga i munnen eftersom den är vår "portvakt", som ser till att inte släppa in ovälkomna föremål eller ämnen i kroppen. 

Små barn stoppar allt i munnen, som ett sätt att utforska omvärlden. För de flesta avtar detta behov av oral stimulans (=känselintryck från munnen) någon gång under förskoleåldern.Men det finns barn, ungdomar och vuxna som har en annorlunda upplevelse av sina sinnesintryck. Detta kan sammanfattas med begreppet “sensorisk integrationsstörning”  och kan handla om över- eller underkänslighet (eller en kombination av de båda). 

Tuggandet som ett sensoriskt behov

Ett stort behov av sensorisk stimulans i munnen är särskilt vanligt hos personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (t.ex. ADHD och autism), men förekommer även i varierande grad hos individer som inte har någon “diagnos”. Gemensamt för dessa personer är att det kan vara lugnande, ångestreducerande och hjälpa fokus och självreglering när de får tugga/bita/suga på föremål. 

Jag kommer i fortsättningen att referera till barn i texten, men de flesta av tipsen kan även appliceras på vuxna. För enkelhets skull skriver jag också om “tuggande” som ett samlingsbegrepp för tuggande/bitande, sugande etc.

Observera att informationen som följer inte gäller för alla. Tveka inte att konsultera en professionellt utbildad person som kan ge dig råd. Barnläkare eller tandläkare kan vara bra att börja hos. Du kan också rådfråga en dietist, logoped (fråga oss), arbetsterapeut eller psykolog.

1. Tvinga inte barnen att sluta tugga

Du kanske har fått goda råd från välmenande släktingar, vänner eller skol/förskolepersonal, som säger att “Barnet kommer sluta tugga bara du säger åt hen att sluta”. Detta är dåliga råd, och ingen lösning, FÖR DET KOMMER INTE ATT FUNGERA. Utifrån vad vi känner till idag, så handlar det inte om att barnen VILL tugga utan att de BEHÖVER tugga. Tänk dig att du i en mycket stressig situation börjar ta djupa andetag för att lugna ner dig när plötsligt någon kommer och ber dig sluta andas så konstigt. Det skulle inte kännas ok, eller hur? Varför ska du sluta lugna ner dig? På samma sätt är tuggandet en lugnande process - en repetitiv rörelse som har en avstressande och organiserande funktion för hjärnan.

Du kanske också får höra antydningar om att tuggandet skulle bero på psykisk ohälsa i någon form. Detta är bara delvis sant. För många “tuggare” har bitbeteendet ingen som helst koppling till det övriga måendet, utan är ett rent sensoriskt behov. Stress och ångest kan utlösa/öka tugg - och bitbeteenden - men detta i sig behöver inte heller vara något tecken på psykisk ohälsa:

Föreställ dig att du befinner dig i en krigszon med bomber som exploderar runt omkring dig (för så kan en dag i skolan upplevas av en del barn med autism eller ADHD). Du kanske gråter, skriker och håller för öronen. Eller så kanske du biter på naglarna. I ett sådant läge är detta en helt naturlig reaktion på stressen, och inte ett tecken på psykisk sjukdom/ohälsa.

Givetvis kan det vara så att barn som tuggar/biter ibland gör det som ett sätt att agera ut, eller till och med att provocera. Det handlar då om beteendemässiga reaktioner. Att försöka reducera stressande inslag i vardagen och hjälpa barnet att må bättre är en självklarhet (jag återkommer till det, och till vad du kan göra för att minska tuggandet), men tvinga aldrig barnet att sluta bita utan att hjälpa dem att hitta alternativa strategier. Arbeta MED istället för EMOT ditt barn.

2. Erbjud ett säkert alternativ

Barn letar ofta efter föremål som de enkelt kan tugga på, sådant som finns i den direkta närheten t.ex. naglar, knogar, tröjkrage, tröjärmar, pennor, elkablar, fjärrkontrollen... Det blir inte bara DYRT att ersätta allt som tuggas sönder, utan kan också vara direkt FARLIGT. En del barn gnager på sina knogar tills benet syns, eller infekterade sår uppstår. Andra tuggar bort sina naglar helt eller suger på något som innehåller farliga kemikalier eller bakteriehärdar.

Så börja med att erbjuda säkra alternativ att tugga på i form av tuggishjälpmedel - muntligt stimuli.  Våra tuggishjälpmedel kommer från ARK Therapeutic, som drivs av en logoped och en ingenjör i USA. Hjälpmedlen är noggrant kontrollerade och anpassade för att passa för tuggare. Många av tuggishjälpmedlen, eller “tuggisarna", är utformade som smycken, och är dessutom riktig coola (tycker i alla fall vi), så de behöver inte kännas pinsamma bland kompisarna. Glöm inte bort att, även om vi kallar tuggishjälpmedlen för "säkra", så är de inga leksaker, och de är inte oförstörbara. Bitar kan lossna om barnet tuggar hårt, och halsbanden bör inte användas under lek med hänvisning till strypningsrisken. Håll barnet under uppsikt, och kontrollera regelbundet tuggishjälpmedlet så att det inte är på väg att gå sönder. 

3. Välj rätt tuggishjälpmedel.

Att hitta rätt tuggishjälpmedel är svårt, och kan ta tid. Ingen tuggare är den andra lik. Titta på HUR och på VAD barnet väljer att tugga på idag. För många är tuggbehovet som störst i den bakre delen av käken, och då bör tuggishjälpmedlet ha en längre form, t.ex tuggishänge krypto-bit eller tuggishänge lasersvärd

En del vill tugga på föremål som är mycket mjuka och sega medan andra föredrar fasta föremål som ger mycket motstånd när de tuggar. Samtliga "tuggisar" finns i tre hårdhetsnivåer/tuggmotstånd:

  • mjuk för”sug-bitare”
  • hård för vanliga tugg/bitare 
  • extrahård för riktigt hårda bitare

Kontakta oss gärna om du vill ha hjälp att välja tuggishjälpmedel.

4: Tålamod, tålamod, tålamod

Det kan ta ett tag innan en ny vana etableras.
Varje gång ditt barn vill tugga på något som inte är bra, påminn om "tuggisen" istället. Involvera syskon, lärare, far- och morföräldrar, barnvakten m.fl. så att ni alla hjälps åt att skapa en ny vana.

5. Ta reda på varför barnet tuggar

Nu vill jag återkomma till orsakerna bakom tuggandet, och eventuell behandling av dessa. En viktig aspekt är att förstå varför behovet av att tugga finns. Om du gör detta kan du lindra symtomen. Observera när och hur barnet tuggar. För dagbok och se om du kan upptäcka några mönster eller "triggers" (de kanske tuggar när de är uttråkade, trötta, uppspelta, frustrerade m.m.).

Om stress är en utlösande faktor, försök begränsa de stressiga situationerna. När detta inte är möjligt, erbjud alternativa sätt att hantera stressen på. Kom ihåg att även om stress inte är den primära orsaken så brukar tuggandet öka i stressiga situationer eller som en reaktion på dem. En situation som du upplever som stressig kanske inte är det för ditt barn, och tvärtom. Personer med sensoriska behov kan uppleva världen runt omkring på ett annorlunda sätt. Ett ljud som du kanske inte ens lägger märke till, kan låta som naglar som dras mot en svart tavla, eller en explosion. 

Om du behöver hjälp med att hantera stress, ångest eller annat som rör ditt barns välbefinnande kan du kontakta t.ex. BUP, barnavårdscentralen eller skolhälsovården. Men glöm inte, att för somliga är tuggandet alls inte relaterat till något tillstånd som behöver behandlas, utan ett rent behov, precis som att du behöver klia dig på armen när det kliar där. I de fallen är det bara att gilla läget, och förse barnen med ett säkert alternativ. 

6 För in “hård mat" i dieten

Lägg till "hårdare" mat (morot, kex, äpple m.m.) vid måltider och mellanmål. Det kan erbjuda förstärkt återkoppling till käken. Seg mat kan också fungera då det erbjuder mer motstånd och verkligen låter käken arbeta. Ibland kan även kryddstark mat och/eller mat med intensiva smaker hjälpa. Var, som alltid, uppmärksam på ev. allergier, barnets oralmotoriska färdigheter och/eller andra restriktioner kring mat.

7. Aktivera hela kroppen

Om det finns sensoriska behov inne i munnen så finns de ofta även utanför munnen. När du kan möta dessa behov utanför munnen (när kroppen får rätt mängd proprioceptiv återkoppling) minskar ofta tuggbehovet.
Så försök införa aktiviteter som innefattar tryck eller motstånd mot kroppen, t.ex. simning, hänga i klätterställning etc. Bolltäcken, bollvästar och taktila hjälpmedel kan också hjälpa många personer med sensoriska integrationsstörningar.

8. Kom ihåg - du är inte ensam.

Det finns mängder med barn, ungdomar och vuxna som har tuggbehov. Många föräldrar hör av sig till oss och säger: "Jag hade ingen aning om att andra familjer går igenom samma sak som vi! Det känns skönt att veta att vi inte är ensamma." Det finns mängder med information på internet om t.ex. sensorisk integrationsstörning (på engelska: "sensory integration disorder"), och i sociala nätverk kan du hitta grupper för personer i liknande situationer. Kontakta oss  om du vill ha fler tips! 

Texten är översatt, och anpassad till svenska förhållanden utifrån en text skriven av logoped Debra C. Lowsky, på ARK Therapeutic. Den texten, och andra bra tips hittar du här